Riksantikvarieämbetet sågar Nobel Center på kulturhistoriska Blasieholmen

Sedan 2011 har byggnationen av det nya Nobel Center planerats på Blasieholmen i Stockholm. Få byggplaner har tidigare upprört så många människor. Protesterna har varit högljudda. Nätverk har bildats för att motverka byggplanerna, demonstrationer har genomförts, debattinlägg och krönikor har skrivits, och kändisar uttalar mot det nya Nobel Center.

Fotomontage av Blasieholmen kvällstid, med nya Nobel Center. Bildkälla: David Chipperfield Architects

Anledningen till de starka protesterna är att Blasieholmen anses vara av stort kulturhistoriskt värde, på samma sätt som Gamla Stan. Bebyggelsen runt kajerna samspelar vackert och skapar en miljö som är ett värdigt bidrag till Stockholms smeknamn; ”Nordens Venedig”. Här återfinns bland annat Nationalmuseum, Grand Hôtel och Strand Hotel, Frimurare Orden och Wallmans Salonger. På Blasieholmen byggdes regalskeppet Vasa på 1600-talet, och platsen är av stor vikt för sjöfarten även idag.

Ett område som idag utgör en centralt belägen såväl historisk som visuell och funktionell övergång mellan den maritimt präglade miljön på Skeppsholmen och stenstadens handelskvarter kommer att försvinna. Det innebär att läsbarheten avseende Stockholms historiska utveckling som hamn-, sjöfarts och handelsstad går förlorad

Domstol efter domstol har fått hantera överklagandena, och i varje instans har överklagandet avslagits. Domen har hittills stått fast, Nobel Center ska byggas på Blasieholmen. Förespråkarna kan inte tänka sig någon annan utkomst än att Nobel Center kommer att få byggas, överklaganden och protester är bara lite grus i maskineriet som först behöver rensas bort. Och så har det allt som oftast sett ut under de senaste årens ”förtätning” av våra städer.

När proteströrelsens hopp nästan är ute får Riksantikvarieämbetet uttala sig

Byggnationen av Nobel Center har överklagats ytterligare en gång och den här gången har ärendet hamnat på Mark- & Miljödomstolens bord. Domstolen valde att inhämta ett yttrande från en myndighet som kan sin sak och som i väsenligt högre utsträckning borde tillfrågas vid liknande tvister – Riksantikvarieämbetet!

Riksantikvarieämbetet skrädde inte orden i sitt remissvar. Det blev alla tummar ner för byggnationen av Nobel Center på Blasieholmen. Denna byggnation skulle orsaka påtaglig skada på riksintressen, ansåg myndigheten.

”Detaljplanen innebär att en befintlig kulturmiljö som är en viktig representant för ett av uttrycken i riksintresset, Stockholms funktion som sjöfarts-, handels- och industristad, försvinner i och med att tullhuset och de två magasinsbyggnadema rivs”

”Ett område som idag utgör en centralt belägen såväl historisk som visuell och funktionell övergång mellan den maritimt präglade miljön på Skeppsholmen och stenstadens handelskvarter kommer att försvinna. Det innebär att läsbarheten avseende Stockholms historiska utveckling som hamn-, sjöfarts och handelsstad går förlorad”

Domstolen har ännu inte kommit med ett avgörande, om det kommer bli ett Nobel Center på Blasieholmen återstår fortfarande att se. Men det finns ju faktiskt två självklara alternativ till att bygga en mässingsgul modernistisk glaslåda i en av Stockholms viktigaste kulturmiljöer;

  • Bygg Nobel Center i nuvarande design på en annan plats där det passar bättre in.
  • Bygg ett Nobel Center på Blasieholmen, men anpassa arkitekturen så att den anknyter bättre till nuvarande byggnation utan att helt förändra stadsbilden. Låt det gamla tullhuset stå kvar.

 

Montage av Nobel Center på Blasieholmen vintertid

Fotomontage av Blasieholmen vintertid, med nya Nobel Center i mitten. Bildkälla: David Chipperfield Architects

 

Oavsett inställning till modernismens arkitektur som av många kritiker kallas ”lådarkitektur” så går det inte att undvika att se hur det gamla vykortsmotivet av Blasieholmens kajer kommer att förändras när Nobel Center byggs på platsen. Sverige är till skillnad från många andra länder i Europa skonat från Andra Världskrigets sönderbombningar av värdefull arkitektur. Men tänk efter, när vi tänker på vackra städer vi vill åka till, visst är det den äldre bebyggelsen i Paris, Amsterdag, Venedig, Prag med flera som dyker upp i tankarna. Om vi har turen att ha denna typ av äldre, orörda områden i våra svenska städer, är de inte värda att värna?

Kan det inte bli omodernt att alltid bygga modernistiskt?

Börjar det inte bli rentav nyskapande att faktiskt bygga i en stil som påminner om de klassiska arkitekturstilarna? Nätverket Stockholm Skyline publicerade redan 2014 en tänkvärd artikel om ”Det fjärde förslaget” där konstnären Linda Nemeth tycker till och presenterar en lekmannamässig skiss över ett annat sätt att tänka kring Nobel Center på Blasieholmen.

Linda Nemeths arkitekturförslag

Konstnären Linda Nemeths förslag till ett alternativt Nobel Center. Källa: Stockholm Skyline

”Jag vill lyfta frågan om den skam och det absoluta tabu som råder kring att bygga något nytt i en annan stil än den förhärskande moderna. Eller att någon politiker eller makthavare skulle föreslå något sådant. De allra flesta arkitekter och politiker är livrädda för att framstå som konservativa och bakåtsträvande, som någon som förordar pastischer och kopior. Alla vill de vara nytänkande, nyskapande, progressiva och spegla sin tid, ja allra helst vill man spegla framtiden.”

Kanske bör arkitekterna faktiskt lyssna mer på stadsbornas åsikter? Många av de byggnader som ansågs fula när de byggdes anses fortfarande vara fula. Estetisk arkitektur är också relativ, rätt arkitektur på rätt plats uppnår så gott som alltid ett tillfredsställande resultat som uppskattas av den breda massan, oavsett arkitekturstil.

Det bästa vi kan göra är att lära oss någonting av historien. Det sorgliga är samtidigt att vi så sällan tycks göra det

Skribenten Hans Stigsson gör en klok reflektion i en ledarkrönika om kalabaliken kring Nobel Center på Blasieholmen, och hans ord får avsluta detta blogginlägg:

“Precis som ytlig framstegsoptimism fick förfärande konsekvenser på 60- och 70-talen kan dagens bostadsbrist i kombination med förtätning inte bara leda till långsiktigt dåliga stadsmiljöer, utan också till att faktiskt oersättliga kulturvärden försvinner. Det bästa vi kan göra är att lära oss någonting av historien. Det sorgliga är samtidigt att vi så sällan tycks göra det”.

Malin Alstersjö
ma@sustend.se